Klassisk fäktning är enligt vår definition fäktning med moderna svärd i perioden omedelbart före fäktningen blev en tävlingsidrott. Det är ungefär samma tid som det som historiker kallar det långa 1800-talet (1789-1914).

Källmaterialet i denna period är mycket omfattande, och vi väljer att stödja oss på allt tillgängligt material, men lägger vårt primära fokus i den senare delen av perioden. De klassiska fäktningsvapnen är de moderna svärden Florett, (Värja) och Sabel.

Vapnen i den klassiska fäktningen är i princip desamma som i modern fäktning som ses i olympiska spelen, men i vår förening utövar vi en äldre stil, där vapnen används och behandlas som om de vore vassa.

Floretten är övningsvapnet för gentlemannens duellvärja, som under 1700-talet bars som en del av dräktskicket. Därför kallas värjan på svenska oftast för dräktvärja. Vapnet är en direkt ättling till de medeltida, raka, västeuropeiska svärden, och har genomgått en evolution som gjort den liten, nätt (kring ett halvt kilo) och helt fokuserad på stöten som attackform.

Fäktning med floretter är en högaktad konst som lär utövaren precision, koordination och att hålla huvudet kallt under press. Till skillnad från den moderna fäktsporten ligger fokuset här på försvaret, och att kunna avvärja ett angrepp. Ett rationellt och försiktigt agerande är avgörande om svärden vore vassa.

Sabeln är ett huggvapen som i huvudsak har sin härstammning i östra Europa. Det blev ett populärt vapen bland militärer under 1800-talet, då den äldre värjan delvis fasades ut. Sabelfäktning är mer intensivt, våldsamt och aggressivt än florettfäktning, och lär utövaren att vara modig och beslutsam.

I vår förening använder vi främst de lättare sablarna från det senare 1800-talet, (upp till ca 750 gram), som kräver markant lättare skyddsutrustning, och fäktningen är inte full-kontakt. En stor mängd kontroll krävs av sabelfäktaren för att inte skada sin motfäktare.